Oro och längtan

Ojojoj vad tiden går grymt långsamt. Jag kan inte koncentrera mig på jobbet och längtar bara till aug/sept och att jag fortfarande ska vara gravid då. Jag känner efter så mycket och försöker känna gravidsymptom men tycker det känns mer som mensvärk och då blir jag så orolig att det inte finns plats för andra tankar än "Stanna hos oss älskade pyre. Stanna. Stanna. Stanna." Mår i alla fall illa rätt ofta och det går oftast över om jag äter nåt litet men äter jag en stor måltid blir det bara sämre plus att det blir körigt i magen... Dags för efterjobbet-tuppluren nu.

Mycket att ta in...

En vecka sedan TD nu. Sedan det första testet har det blivit två till :)
Ett i onsdags innan jag ringde och bokade tid för inskrivning hos MVC. Vi kunde inte riktigt bara förlita oss på ETT test. Sedan var jag tvungen att ta ett i går morse för under midsommarafton tyckte jag inte att jag kände nåt alls så vi blev lite oroliga men resultatet visade sig blixtsnabbt så då kändes det genast bättre!
Det är helt fantastiskt men fortfarande helt obegripligt - vi väntar barn!

Jag kan inte riktigt tro det men

det här röda, fina och så otroligt efterlängtade strecket visade sig på direkten i morse!

Inget att rapportera

Än har det inte hänt nåt, varken mens eller gravidsymptom... TD i morgon! Känns som det brukar innan mens men det kanske känns så när man är gravid också. Vad vet jag? Hoppas fortfarande att this is it men det är en försiktig förhoppning för att inte bli för ledsen om det skulle gå illa...

The fat lady is about to sing...

Jag har inte vågat skriva nåt på länge. Har känts som om jag kan jinxa det hela om jag sätter ord på mina tankar... Men jag har läst era bloggar!
Jag har haft en sån otrolig skön känsla, ett lugn, utan att alls vara säker på att det gått vägen, men ändå, ett skönt lugn. Jag har mått hur bra som helst, tagit det lugnt, ätit bra.
Men igår kom det krypande. Känslan av att nä, nu kommer den fruktade mensen. Och idag har jag ont i huvudet  som jag får innan mens. Skit, skit, skit, skit.
Jag hade verkligen verkligen en bra känsla att vår fighter skulle klara det, om nån ska så fixa det borde det väl den här stjärnan.
Nu känner jag mig bara trött och förbannad. Och det värsta är allt agg jag känner mot alla som har/får barn. Jag vill inte träffa dom, jag vill inte träffa barnen. Jag blir irriterad på filmer där de får barn eller reklamfilmer med barn. Man blir ju verkligen helt knäpp.
Jag vill inte heller fira midsommar (hos oss!) med alla glada barnfamiljer och jag ser (nu) verkligen inte fram emot sommarens 60-års kalas med lika många ungar som vuxna där vi är de enda utan barn.
Ååå jag såg verkligen fram emot en liten februaribebis... Att få bli mamma under mitt trettionde år, eftersom jag fått revidera planen allt eftersom 1) Barn innan 30 2) Gravid innan 30 3) Bli mamma under mitt 30nde år...
Nu ska jag lägga mig i soffan och äta godis och dricka läsk vilket jag inte gjort under ruvartiden då jag varit hälsomedveten som 17.

kram och tack för att ni finns, och förstår!

LYCKA!

Det gick verkligen inte bra i onsdags. Av 5 blåsor var det endast ett ägg. Jag fullkomligt bröt i hop på britsen och tog mig hulkande ner med hjälp av sköterskan och kunde sedan inte sluta gråta på jag vet inte hur länge. Sköterskan var underbar och försökte trösta och peppa om sa att det är inte kört, det är inte kört. Och det visste jag ju men det kändes allt annat än hoppfullt. Sist fick vi ut fem ägg varav två klarade sig till ET så det kändes väldigt avlägset att få ett 100% resultat den här gången.
Sedan dess har jag försökt hålla mig sysselsatt för att få tiden att gå, men vår lilla stjärna har hela tiden varit närvarande i mina tankar. Idag kl 14 har vi ändå fått tid för ET, och de lovade att ringa ifall den inte klarade sig så att vi skulle slippa åka dit i onödan.
Och nyss ringde det.

Jag vågade inte svara så Kärleken fick den tvivelaktiga äran medan jag satte mig och började böla. De skulle ju ringa om vi inte skulle komma.
Han går iväg och pratar med dem, jag hör inte om vad.
Han kommer tillbaka och säger "Vilken tjurig sköterska". "Va?" snyftar jag fram och tittar på honom och ser det största leendet. "Är det inte kört?" "Näe! Hon ringde bara för att säga att det blir ET kl 14 som bestämt!"
Hahahahaha jag är sååå lycklig. Jag vet att vi bara är halvägs, inte ens det kanske, men bara att det har klarat sig, vilken fighter. Kanske, kanske är det verkligen Vår Tur Nu!
Å jag är så glad och lättad och längtar så till i em.

Tack för era tummar, de verkar ha gjort susen!
Kram