I morse var jag och lämnade blodprov och i morgon ska de ringa och tala om ifall det är dags att börja med sprutorna. Jag våndaslängtar!
Jag klarar inte att ta sprutorna själv, när jag fick öva på Linné-kliniken inför första IVF:en stortjöt jag och när det var dags att köra hemma försökte jag första kvällen men med krokdiltårar och hyperventilation fick jag se mig besegrad och Kärleken fick sedan ta hand om det varje kväll. Då gick det i alla fall att ta dem utan tårar och ångest.
Nu är det alltså (förhoppningsvis) dags igen.
Alltid när jag ska göra nåt jag inte är så jättepigg på måste jag fokusera på målet. Idag när hon tog blodprovet tänkte jag "om en vecka kan jag vara gravid, om en vecka kan jag vara gravid" :) Samma vid första IVF:ens ÄP och ET, kan ju kännas en del enligt vissa så jag visste ju inte vad jag hade att vänta, men då tänkte jag att det kan inte vara värre än en förlossning! :D
Nu väntar jag alltså på samtalet som ska tala om vad som väntar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar