Singing the blues

Den här känslo-karusellen tar verkligen musten ur mig. Vissa dagar är jag jättetaggad och känner stor tilltro inför nästa IVF och framtiden men andra dagar, som idag, känns allt bara grått och tungt. Jag är deppig och trött och känner mig som en dålig fru och medmänniska. Älsklingen sa att jag kanske skulle prata med nån om jag trodde att det skulle hjälpa men jag vet inte. Det är ju inte så att man har pengar i överflöd när man försöker bilda familj... Nä jag håller ut ett tag till. Vem vet - imorgon kanske solen skiner igen! Jag blir så peppad av att läsa om andra som plussar och hoppas att det ska smitta av sig på mig :D

Tumme upp för akupunktur

Läste en artikel i Expressens bilaga igår om en kvinna som efter tre missfall prövade akupunktur och nu är veckor från förlossning. Hon kunde såklart inte garantera att det var det som var avgörande men hon tyckte att det hade lugnat henne vilket ju också kan spela roll. Så jag ska absolut testa. Vad har man att förlora (förutom ev ännu mer pengar! ;-)
Ska bara hitta nån som känns rätt.

Framgång!

I morse ringde det inte bara en utan t o m två sekreterare och den första sa att det är ca 10 mån kötid och att vi nog blir kallade i juni/juli. Nån timme senare ringer nästa kvinna och säger att en läkare har tittat på mina resultat och vi kommer bli kallade inom ca 1 månad! Otroligt om det blir så. Jag tror i och för sig att det är trevligare på privatkliniken men när det kostar så mycket som det gör har man inte riktigt lyxen att vara kräsen med sådana saker. Den största lyxen skulle vara att få bli fler i familjen. Var det sker spelar mig egentligen ingen roll!

Jag blir så matt...

av att allt alltid ska gå emot oss i den här babykarusellen. Jag trodde ju att jag skulle få tjata på vårdgarantin om att vi skulle få byta till en kommun med en kortare kötid. Men idag ringde hon! Men med dåliga nyheter. Tydligen har vi inte fått ok från hemkommun att byta för att jag har så dåliga värden så jag måste vara kvar där vi är. Min första läkare trodde tom att vi skulle få förtur i kön (det kan man inte få tydligen) för att mina ägg åldras snabbare än de ska, dvs jag kommer komma i klimakteriet tidigt.
I alla fall, jag ringde fertilitetsenheten och försökte förklara läget "då ska du prata med en sekreterare om du vill veta din plats i kön". Jag försökte förklara igen vad jag ville veta och hon började leta på mitt personnummer men hittade inget. Jag fick vänta i vad som kändes som en evighet innan hon kom tillbaka och sa att de inte hittade nåt men att de skulle leta vidare och sedan ringa mig. Ganska snabbt ringde det igen och nu var det en ny sköterska (den första lät snäll och gullig, den här var lite mer tjurig tant...) och jag fick förklara allt igen (jag trodde ju att hon skulle vara insatt i mitt case och ha hittat vad de sökte men nej) varpå hon säger "ja men då ska du prata med sekreterarna, dom ringer dig i morgon". Suuuuuck! Till saken hör att när vi gjorde vår utredning fick vi ta om proverna för att resultaten "försvann". Hmm vad händer där borta egentligen?
Just nu känns det väldigt deppigt. Min första läkare tyckte inte att mina värden var sååå dåliga även om de såklart inte var tiptopp men om de nu är så dåliga att de inte anser att vi får byta kö känns det som om de räknar ut oss helt...

Akupunktörjakt

Under hösten har jag gått på zonterapi och jag tycker faktiskt att det har fungerat. Uppenbarligen inte för att bli gravid men jag tror ändå att det varit bra, inte minst för att min zonterapeut sa att jag hade extremt dålig blodcirkulation och det var inte så bra när man försökte bli gravid sa hon, och jag tyckte det lät bra. Cirkulation vill man ju ha! Förut frös jag jämt. Det gör jag inte längre (vilken tur med den här vintern!).
Dessutom var hon en bra samtalsterapeut också, det var väldigt skönt att prata med henne om olika funderingar kring barnlösheten och det allra bästa med henne var att hon var så positiv. Jag kände mig alltid boostad när jag gick därifrån! Men det var ganska dyrt.. Nu har jag läst att några av er provat - och plussat -med akupunktur. Därför tänkte jag prova det till nästa IVF. Hos ledsenihemlighet (numer lyckligihemlighet!) lärde jag mig att man kan få det på frikortet också så nu ska jag försöka hitta nån som verkar bra och börja planera min behandling. Hoppas, hoppas att detta är nyckeln till framgång!

Dumma klocka

Den biologiska alltså. Fikade med en kompis idag och vi fnulade kring det här med barn. 35 är ju ingen fara att vänta till tyckte hon. Och nä, oftast inte. Vore det inte för den där förbaskade klockan skulle jag egentligen inte ha så bebisbråttom (att mina ägg dessutom tror att klockan är långt mycket mer än vad den faktiskt är gör inte saken bättre) men jag har alltid sagt att innan 30 ska jag ha fått "alla" (gärna 3) barn. Åren går och jag har reviderat det till Första innan 30. Sedan vart det Gravid innan 30... Nu är jag mycket, mycket snart där och kan konstatera att Nej. Nej. Nej. Jag kommer att vara lika barnlös och ogravid vid 30 som vid alla andra födelsedagar. Mitt nya mål får bli Första barnet under mitt 30:e år!

Väntan, väntan, väntan

Ringde vårdgarantin direkt när de öppnade 7:30 idag. "Vi ringer upp dig omkring kl 9" fick jag till svar. Hmpf, jag som ringde direkt när de öppnade för att jag inte vill prata på jobbet.. Hur kan det komma sig att de säger sig ha öppet från halv 8 men den första (nåja, en av de första åtminstone) som ringer blir uppringd en och en halv timme senare? Konstigt tycker jag. Inte vart jag någe klokare när jag tillslut fick prata me dem heller. Jag ville ju veta hur långt fram i tiden det kan vara tills det blir vår tur i kön. Men "under våren eller till sommaren" känns lite väl luddigt för min smak. Jag ger dem en vecka eller så innan jag ringer igen. Förhoppningsvis hjälper det att tjata! :)
Ringde därför även privata kliniken där vi gjort vår första IVF för att höra om vi kunde köra igång med nästa försök direkt men de ville att jag skulle ha en mens emellan. :( Det betyder att nästa försök inte blir förrän i månadsskiftet april/maj = låååång väntan. Och tålamod är verkligen inte min starka sida (så ni förstår ju att väntan på att bli gravid är rena tortyren!)...

Gravidsymptom?

Ja ni vet ju, hoppet är det sista som överger en. Jag är egentligen helt säker på att det är kört, men det är så konstigt med de symptom jag har som jag innan torsdag var helt säker på var tecken på att vi äntligen lyckats. Jag är så otroligt trött, har somnat i soffan varje em/kväll den här veckan och helgen. De senaste dagarna har jag mått illa på kvällarna. Jag äter inte mycket, är aldrig hungrig. Har haft kraftiga vågkänslor (kan inte förklara det på annat sätt) i magen som jag aldrig haft förut... Men även om jag inte blöder som en vanlig mens så är det ändå för mycket blod för att vara nåt annat än dåligt. Jaja. Imorgon ska jag ringa Vårdgarantin. Hoppas, HOPPAS att vi står långt fram i kön!

Berg-och-dalbana

Vilken otrolig berg-och-dalbana det är att försöka bli gravid. I torsdags och fredags har tårarna bränt under ögonlocken hela tiden (och runnit över ett flertal gånger) men idag känner jag en enorm energi och jag vill påbörja nästa försök NU! Jag vill dessutom renovera gästwcn här hemma. Jag tänkte att jag kan grundmåla tak och väggar idag så kan vi åka och kolla på tapet i em och kanske tapetsera och lägga golv i morgon? Och på måndag tänker jag hänga på låset till vårdgaranatin och kolla hur snart vi kan få hjälp via kommunen. Vi fick hem ett brev för nån månad sedan där de undrade om vi kan tänka oss att åka till nån annan kommun, med kortare kötid, och vi kryssade i ja på alla alternativ, även "Vi kan komma med kort varsel". Så jag hoppas att det kan vara vår tur där, annars tar vi en ny vända privat.
Maken hänger inte riktigt med i svängarna och tycker att jag både var ledsen för tidigt men även att jag nu gett upp för tidigt när jag pratar om nästa försök redan. Han tycker vi ska avvakta till på måndag innan vi ger upp. Ge upp och ge upp. Jag ser det mer som att vara realist.
Dessutom tycker han inte att jag bör måla heller innan dess. Jag vet han är klok min älskling, men jag måste ta mig för något. Jag måste blicka framåt. Annars tänker jag för mycket...
Jag börjar med en fika iallafall, det måste vara bra i alla lägen!

Inget plus den här gången heller...

I går kväll brast det på alla plan.
Första IVF-försöket är över. Ska egentligen inte testa förrän på måndag men redan igår visste jag. Man känner ju sånt. Dessutom har jag idag fått en liten blödning och blod och graviditeter känns som en dålig kombination på alla sätt.
Har följt många andra IVF-bloggar och känner sån enorm lättnad av att ni är fler som känner som jag. Ibland blir jag rädd för mig själv och mina mörka tankar. Jag tycker inte om att se andra gravida, jag kan inte längre bli genuint glad när andra berättar att de ska ha barn. Jag känner mig som världens hemskaste människa men just nu har jag bara så fullt upp med mig själv och min sorg. Jag SKA bli gravid, vi SKA få vår familj en dag. Jag vet det, men det är bara så tungt just nu.
Har inte berättat för varken familj eller vänner om att vi försöker, och har svårt, att bli gravida. Därför känner jag att jag behöver få skriva av mig tankar och funderingar.